norahattar.blogg

Klicka på bilden för att komma till världens grymmaste klädkedja!

Ta mitt skimmer, för jag brinner.

Hej!
Spenderade min fredagskväll med mina två bästa vänner, det blev pizzabak, idoltittande och en hel del tjejsnack och sedan stannade öven bönorna över natten. Imorse sov vi länge och käkade swdan en bastant frulle, vi hann också dra av en film innan tjejerna gav sig hemåt och jag tog mitt pick och pack och drog mig till stallet för att motinera hästen en aning. Nu är jag precis hemkommen och nyduschad och nerifrån köket luktar det stekt svamp som min mamma fyndade ute i skogen idag. MUMS. Så nu ska jag äta och sedan ska jag nog antagligen bara dega framför tv,n. Sega lördagar behövs faktiskt.
Förretsen  tycker jag ni ska ta er i kragen och lysna på det här kära Västerviksbandet. Awsomeness

För ungefär sexton år sen fick jag en sommarlycklig barnröst när jag fick löftet om en egen badboll. Idag blir jag ett vinterlyckligt barn när jag går upp på morgonen och ser den första snön falla. Några månader senare ler hela min kropp när våren bryter ut. Jag blir lycklig när ord som snöblandat regn läggs undan ett tag för att sen plockas fram igen ett år efter. Det är något med våren. något alldelses speciellt. När det ljusa bryter upp det mörka. Och när blommorna säger hej. Det är något med färgexplosionen och känslan av att äta den första mjukglassen med smak av vår. Glassen tillsammans med tjejen utan jacka på stan, väcker längtan efter sommar och ledighet.

För tio år sedan kändes det som jag växte en halv meter. Det var dagen när min teorikurs på ridskolan var avslutad och jag äntligen skulle få sätta mig på en av ridskolans hästar och rida min allra första ridlektion. Jag var så stolt att det bubblade inom mig, jag hade blivit stor. Det var känslan av att ta med sig sin ridhjälm till stallet varje fredag för att känna lukten av ensilage och häst. Det var känslan av att kunna tränsa hästen själv. Det var känslan av kunna hoppa själv över det lilla hindret eller att få beröm av ridläraren. Det var de små känslorna, som uppfyllde en sjuårings dröm. Det var där jag hörde hemma.

För ett år sedan gjorde det ont i magen varje tisdag när tog min ridhjälm och åkte ut till stallet. Lukterna var inte lika lockande och de höga hindrena i ridhus var bara skrämmande. Var hade min barndomsdröm tagit vägen?
Men det handlade bara om att jag var rädd, för det jag älskar. Det handlade om att jag inte hade någon häst jag litade på och som jag kunde rörelsemönstret utan och innan på. Det handlade om att mina häst hade sålts. New Forest ponnyn som varit min trotjänare i lite mer än fyra år såldes nu vidare och jag blev uppslängd på stora ridskolehästar som ångar fram som tåg utan att jag har någon som helst kontroll. Där satte sig spärren. Tilliten till det jag hållt så kärt var som bortblåst. Men allting löste sig tillslut. Jag fick rida på en riktig trotjänare och sakta men säkert kom tryggheten och tilliten tillbaka. Mitt självförtroende ökade, jag kunde ju faktiskt det här! Drömmen satte sig på sin plats igen.

Det är något med drömmar som slår in. Det sätter igång ett rus av adrenalin. Man vill bara klättra upp på närmsta tak och skrika ut, berätta för hela världen, att jag älskar mitt liv. Det är något ligger något i att ha båda fötterna på jorden och ibland, kanske lite för ofta, tvivla på sig själv. Men för i nästa sekund få den bilden nedriven och få en bekräftelse på att man faktiskt duger. Att man till och med är bättre än andra. Att man helt enklet är bäst. Det spelar ingen roll om det handlar om en ny badboll eller göra det man är rädd för. För det ligger något vackert i att få känna känslan "oj, var jag verkligen värd det här?".

Något jag tror är väldigt viktigt att hålla fast vid är att våga tvivla på sig själv. Det låter konstigt. Förmodligen helt åt helvete. Kanske går jag emot allt jag och ni någonsin lärt oss. Men känslan av att nå ett mål, med en skavande tanke om att det kommer gå åt helvete och sedan klara det. Det finns få saker som fyller en människa så totalt med lycka, som det gör när vi inser att vi klarade det. Vi också. Sen spelar det ingen roll om det handlar om att klara av att hoppa hindret i ridhuset eller klara ett långdistanslopp i löpning eller att få en ny badboll.

För det är som ett djupt andetag att se en femårig tjej lysa upp hela världen tillsammans med sin nya barbiebil. Det är något i den sextonårige killens blick när han kysst tjejen han knappt vågat röra, men aldrig kunnat sluta tänka på. Det är något i hans sätt att verka cool, när han i själva verket vill hoppa upp och ner. Och kasta sig över henne, igen.
Det är något med att göra en människa så lycklig att personen tappar orden. Kanske gråter eller kramas stenhårt. Det vilar något vackert i att uppfylla en annan människas högsta drömmar. Och det vilar något vackert i att våga vara liten.

Så fortsätt drömma om det ljuva livet. Vi kommer alla vara med om det.

Om ni är precis som jag, alltså inte kan sluta dregla, tryck HÄR!