norahattar.blogg

Okej, just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen.
Jag känner mig halv och hel på samma gång. Tankar virvlar runt i huvudet på mig, gamla och nya, bra och dåliga.
Jag skrattar och gråter om vartanat, älskar och hatar, dansar och sjunger, sitter tyst och tänker.

Det är 13 dagar tills du åker, och förvinner ur mitt liv föralltid. Visst kan jag hälsa på dig, men hur stor är sannolikheten att det händer så ofta. Det kommer svida när du åker och jag kommer sakna dig så mycket. Tanken på att du finns någon annanstans, med en ny omgiving och en helt annan livsstil, skrämmer mig.
Det skrämmer mig mest är att jag kanske aldrig mer kommer få se dig.
Jag vill inte att det här ska sluta här och nu, och inte såhär.
Jag får nog aldrig mer få le när jag ser dig, dra in din lukt, spendera timmar tillsammans med bara dig, och skratta och le åt alla misstag och framgångar vi gör.
Jag älskar dig, och det kommer jag alltid göra.

1 måndad, 2 veckor och 2 dagar.
Jag borde vetat bättre, läst av signalerna, och sagt ifrån. Men jag var dum och lycklig, levde bara för sekunden.
Man gör misstag, jag har redan gjort alltförmånga, och jag tänkte att jag borde lärt mig av dom. Men tydligen var det inte så. Men samtidigt tänker jag, att jag bara hade varit besviken på mig själv om det aldrig hade hänt. Gått och ångrat mig och tänkt på hur jag skulle gjort, egentligen. Jag kan inte bestäma mig vad jag egentligen tycker om dig. Jag borde hata dig, men jag kan inte. Du har ju trots allt försökt att ställa det tillrätta.
Det bästa med hela situationen är nog ändå, att under resan lärde jag mig dels en läxa, jag fick dels nya vänner, och jag kommer aldrig glömma det du gav mig, det fick mig att le.
När jag ser tillbaka, börjar jag bara skratta, även fast det kanske hugger i mig. Framsteg? Så ser jag det

Allt för lång tid har gått, och jag saknar dig, vännen!
Vad hände, vad gick snett? Jag gjorde mitt allra bästa, men det verkade som du var för blind för att se hur mycket jag egentligen kämpade. Du skyllde på mig, när det var bådas fel. Men jag tog på mig skulden, och kämpade för oss, medans du stog där, och spydde ur dig klagomål. Klagomål om mig, som jag fösökte rätta till och förklara. När jag försökte öppna munnen, blev jag avbruten och så stod jag där igen, men tyngden på mina axlar. Det slutade på ditt sätt, det var ju så du velat ha det från första början. Men jag kan fortfarande inte förstå, hur det kan vara mitt fel. Det var jag som ringde och gratulerade dig på födelsedagarna och skickade presenter. På min födelsedag var det tyst i telefonen. Jag fick ringa och fråga om vi skulle träffas, varje gång fick jag svaret " jag kan inte, jag måste hjälpa till hemma/ plugga", och några dagar senare fick jag reda på att du träffat någon annan. Det var inte jag som bara gick förbi dig i bussen, det var du. Det var inte jag som svarade kortfattat på alla frågor heller. Och sen var det jag, som behandlade dig som skrot.
Minns du den gången när vi satt och solade oss på den blå lådan på lunchrasten, och du sa " jag tror vi kommer vara vänner för livet". Så blev det inte, inte för din del i alla fall. Jag har inte slutat kämpa, det vet du om.
Jag minns vårat sista samtal, du sa att du inte orkade längre, och jag grät och sa att jag aldrig skulle släppa dig, och du slängde på luren i örat på mig. Var det fortfarande jag som behandlade dig som skrot då?

Jag har klarat ett helt åt utan dig, hur vet jag inte.
Det svider i mig, det svider vid tanken på att jag aldrig får se dig igen. Jag vill bara ha dig tillbaka, bara för en minut. Så jag kan säga hejdå, på riktigt. Jag saknar dig.

Changes comes, but where they go, you'll never know

Vad jag glädjs åt alla mina fina vänner.
Utan er skulle jag inte veta vad jag skulle ta mig till. Ni finns alltid där, och söttar dig. Nu låter det som om jag sitter här och predikar, haha! När det känns som att jag inte duger längre, vet jag alltid vart jag kan vända mig.
Lovisa Gillsjö, du är min absolut bästa vän. Du och jag har gått igenom eld och vatten tillsammans, for sure. Du är den som stötatr mig till max, jag tycker om dig sjukt mycket människa! Vi skrattar och gråter om vartannat, hur nere jag än är, vet jag alltid att jag möts av ett varmt leende av dig. Jag älskar dig.
Martina Nyhlén, du underbara bästa! Du måste vara jordens sötaste och snällaste människa. Du och Lovisa är dom som står mig närmast om hjärtat av mina vänner. Även fast vi inte ses särskilt ofta, vet jag att du alltid finns där för mig, med galna ideér och underbara skratt.
Lisa Sernfalk och Amanda Bäckström, skapligt galna, skapligt omtyckta. Med er har jag alltid roligt. Ni får mig att le när jag mår som bäst. Vad man än hitatr på med er, händer alltid något oplanerat och galet, men oj, vad kul vi har åt det efteråt! Jag älskar er, super badly!

Herregud, om jag skulle sitta här och rabbla upp alla som betyder någonting för mig, skulle jag behöva sitta här och nöta tills jag dog!  Men ni vet vilka ni är, och om ni inte gör det, så slåss jag (A)
Vad jag försöker få fram är, att jag är sjukt glad för alla mina vänner. Jag ska försöka räcka till, som ni räcker till för mig. Jag ska trösta och skratta med er, precis som ni tröstar och skrattar med mig.
Kärlek til er, för allt vad jag är värd

Och nu ska jag sluta med predikandet och gå och sova istället.

Lots of love, to you