norahattar.blogg

Hej mina vänner! Jag är verkligen hel off, men jag har fullt upp med att jobba på brännan, träffa mina fina vänner, packa till Finland och njuta av sommaren när den är som allra bäst.

Igår var jag på premiären av Eclipse som visadesklockan 23.59 inatt. Den var superbra! Dock känns det som att jag kommer behöva en veckas intensivvård efter filmen eftersom jag är så feg och blir rädd det prasslar i en buske, ungefär. Med andra ord så flög jag på David med jämna mellanrum och hade fullt upp med att inte skrika rakt ut.

Just nu ligger jag ute på altanen i det konstiga vädret som växlar mellan sol och moln konstant. Men lite färg ska det nog väl ändå bli! Jag är också inne på favoritsidan forever21.com och letar efter godbitar eftersom min mamma drar till New York i övermorgon, så jag tänkte skicka med henne lite bestllningar.

Nej, nu kom solen fram igen :D Ha det fint

Jag är inte död, jag har bara fått en skön sommarförkylning. Men inte deppar jag ihop för det!
Idag bär det ut till Korpa med snusfina tjejer och till källen står grillning på schemat. Sounds good to me.

Bilder från midsommar kommer snarast, håll utkik.
Nu är solen bara min, seeeya!

Godingar från hm, kom till mamma!
Jag är precis hemkommen från Gamlebyn där hela familjen varit och tittat på små söta kattungar! Två små söta kattherrar är numera våra, en helt svart och en svart/vit. Så om ungefär tre veckor blir vi med två små bebiskatter!

Nu sitter jag och väntar på att världens bästa pojkvän ska komma hit och kolla på film med mig och sen stanna över natten. Fint.

Här var det klent med uppdatering!
I alla fall, det är sommarlov, stundentfirandet blev toppen och snart bär det av mot Gamleby för att kolla på kattungar.
Later!

Efter sjutton år tillsammans är du nu borta. Jag kommer sakna dig Kattsson.













Vila i frid storebror ♥

Det känns inte som att jag behöver säga mer än att ni ska klicka er in här!

---

En kusin som tog studenten och två fina vänner som gått och blivit 17, firarfaktumet är stort!

Goddag kära medborgare! Jag måste tyvärr meddela att vi precis ingått i en finanskris.

Ungefär så har jag det nu. På mitt konto finns 104 kronor. Jag ska alltså klara mig på detta en hel månad. Y E S.
Det kanske skulle gått bra om inte min syster tog studenten, min andra syster fyller år och att jag ska fira mina vänner på lördag.

Hur jag ska överleva återstå att se. Jag får antingen rita teckniningar att ge bort i present, eller sälja allt jag äger och har på en loppmarknad. Ja, det funkar ju. Det är ju bra att jag går samhäll ekonomi, så jag kan komma på såna bra ekonomiska lösningar.

Annars då? Jo då, halva min rapport är borta, så det är bara att börja skriva om. Kul att den ska vara inne ikväll!

Nej nog tjatat. Nu blir det plugg!

Med åtta kvar till sommarlovet sitter jag nu och kämpar med mitt allra sista arbete. Så skönt! Deadlinen är dock imorgon, och jag har en hel del kvar, men det löser sig nog på något sätt. Förhoppningsvis.

Så det kanske är bäst att jag faktiskt tar tag i det nu, eftersom jag suttit vid datorn ett bra tag nu utan att ens kollat på arbetet. 16.12 känns som en bra pluggtid. Partylistan är på så det är bara att köra, det går väldigt mycket bättre när man har snabb musik i bakgrunden. Då försöker man hela tiden skriva i den takten som musiken går i. Haha.

Ha det fint!

En grymt söt klännig från forever21 väckte mitt ha-behov. Men icke, här ska det sparas pengar!

Första juni bjöd på en hel rad överraskningar. Ett väder som inte skvallrade om sommar utan snarare om höst, en iställd träning av okänd anledning och att två killar från tvåan på skolan krockade med sina motorcrossar igår kväll och dog.

Hela dagen har varit upp - och nedvänd. Stämmningen på skolan har varit jättekonstig, det var nästan helt tomt i korridorerna och i matsalen och den höga musiken var avstängd. Miniaulan hade öppet för en minnesstund hela dagen och flaggan hängde på halv stång. Överallt såg man snyftande elever med rödgråtna ögon.
Båda killarna var 18 år, de hade hela livet framför sig. Ändå fick de bara leva fem månader in på det nya året. De kommer aldrig få ta studenten, flytta hemifrån, göra saker de alltid drömt om men tänkt spara till efter studenten, de fick aldrig gifta sig eller skaffa barn, de fick inte ens smaka på 2010 första sommardag.

Jag kände inte de någon av killarna, jag vet bara vem de var. Men att sådana här saker faktiskt händer påverkar oss alla. Några av mina vänner blev drabbades av olyckan, de har mist två vänner. De är inte osams och de har inte bara tappat kontakten, utan de har mist sina vänner föralltid.

Det här sätter igång en tanke i mitt huvud. Det kunde ha varit jag, eller någon av mina vänner. Det kunde ha varit min systers bild som stod inne i Miniaulan tillsammans med ett tänt ljus. Det kunde ha varit min mamma som snyftande och rödgråten gick igenom skolans korridorer. Och min pappa som fösökte vara den starka klippan att luta sig emot, men som sakta men säkert bröts ned.

Det kan hända vem som helst, när som helst. När man korsar övergångsstället, när man pratar i mobiltelefonen samtidigt som man cyklar, när man bara ska ta sin vanliga morgonprommenad eller när man sitter på bussen. Idag kan ha varit dagen jag för sista gången gav min kompis en hejdå-kram eller skrattade tillsammans med henne. Det kan ha varit sista gången jag såg henne gå mot sin cykel och se henne cykla iväg med vinden i håret. Jag vet ingenting, men kanske, bara kanske, korsar hon precis en bilväg och blir påkörd.

Det tar bara några sekunder. Några sekunder som kunde ha rädda hennes liv, och några sekunder som senare kommer förändra mitt liv och sätta sår i mig föralltid. Jag kunde ha kramat henne extra länge, skrattat lite extra eller bara talat om för henne, hur mycket jag tycker om henne, och hur mycket hon är värd.

För det är just det, att man vet inte vad man faktiskt har, förens man mister det. Och att man inte tar vara på de stunder av lycka livet faktiskt erbjuder. Det krävs inte mycket, för att visa för någon att man bryr sig, och att man tycker om just den personen precis som den är. Att den faktiskt duger. Ändå, är det sådana här saker man glömmer att tala om.

Så nu tycker jag ni alla ska göra som jag precis gjorde; skicka ett sms till era vänner och tala om för dem, hur mycket de betyder för er, och hur mycket ni tycker om dem!