17.53


Första juni bjöd på en hel rad överraskningar. Ett väder som inte skvallrade om sommar utan snarare om höst, en iställd träning av okänd anledning och att två killar från tvåan på skolan krockade med sina motorcrossar igår kväll och dog.

Hela dagen har varit upp - och nedvänd. Stämmningen på skolan har varit jättekonstig, det var nästan helt tomt i korridorerna och i matsalen och den höga musiken var avstängd. Miniaulan hade öppet för en minnesstund hela dagen och flaggan hängde på halv stång. Överallt såg man snyftande elever med rödgråtna ögon.
Båda killarna var 18 år, de hade hela livet framför sig. Ändå fick de bara leva fem månader in på det nya året. De kommer aldrig få ta studenten, flytta hemifrån, göra saker de alltid drömt om men tänkt spara till efter studenten, de fick aldrig gifta sig eller skaffa barn, de fick inte ens smaka på 2010 första sommardag.

Jag kände inte de någon av killarna, jag vet bara vem de var. Men att sådana här saker faktiskt händer påverkar oss alla. Några av mina vänner blev drabbades av olyckan, de har mist två vänner. De är inte osams och de har inte bara tappat kontakten, utan de har mist sina vänner föralltid.

Det här sätter igång en tanke i mitt huvud. Det kunde ha varit jag, eller någon av mina vänner. Det kunde ha varit min systers bild som stod inne i Miniaulan tillsammans med ett tänt ljus. Det kunde ha varit min mamma som snyftande och rödgråten gick igenom skolans korridorer. Och min pappa som fösökte vara den starka klippan att luta sig emot, men som sakta men säkert bröts ned.

Det kan hända vem som helst, när som helst. När man korsar övergångsstället, när man pratar i mobiltelefonen samtidigt som man cyklar, när man bara ska ta sin vanliga morgonprommenad eller när man sitter på bussen. Idag kan ha varit dagen jag för sista gången gav min kompis en hejdå-kram eller skrattade tillsammans med henne. Det kan ha varit sista gången jag såg henne gå mot sin cykel och se henne cykla iväg med vinden i håret. Jag vet ingenting, men kanske, bara kanske, korsar hon precis en bilväg och blir påkörd.

Det tar bara några sekunder. Några sekunder som kunde ha rädda hennes liv, och några sekunder som senare kommer förändra mitt liv och sätta sår i mig föralltid. Jag kunde ha kramat henne extra länge, skrattat lite extra eller bara talat om för henne, hur mycket jag tycker om henne, och hur mycket hon är värd.

För det är just det, att man vet inte vad man faktiskt har, förens man mister det. Och att man inte tar vara på de stunder av lycka livet faktiskt erbjuder. Det krävs inte mycket, för att visa för någon att man bryr sig, och att man tycker om just den personen precis som den är. Att den faktiskt duger. Ändå, är det sådana här saker man glömmer att tala om.

Så nu tycker jag ni alla ska göra som jag precis gjorde; skicka ett sms till era vänner och tala om för dem, hur mycket de betyder för er, och hur mycket ni tycker om dem!






Kommentarer
Postat av: Moa

§

2010-06-01 @ 18:58:45
URL: http://mowva.blogg.se/
Postat av: Amanda Bäckström

Gud vad du skriver bra Nora. Sitter och snyftar lite för mig själv som en annan kyckling.

Jag tycker om dig så sjuk mycket min älskade, och utan dig skulle livet vara otroligt tråkigt och ointressant. Jag är så glad att jag har dig <3

Puss! :*

2010-06-01 @ 19:26:39
URL: http://amandasofies.devote.se
Postat av: H

och när smsen trillade in hos folk omkring mig var det någon du hade glömt, din syster,

betyder inte hon lika mycket?

2010-06-01 @ 20:07:21
Postat av: karin

älskar dig nora, du är en himla bra person. tack för att du finns<3

2010-06-01 @ 21:18:49
URL: http://moreaus.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0