norahattar.blogg

Jag hörde dig på bussen igår, du satt bara två säten bakom mig. Du skrattade och lät så glad där du satt med din vän. "Det kunde varit jag som satt där nu", den tanken flög igenom mitt huvud, men försvann lika snabbt som den kom. Då kom hugget istället, rakt i magen. Det gnagaer i mig fortfarande. Allt du sa, det sista telfonsamtalet, det tuggar i sig mitt inre. Varför såg du inte hur mycket jag verkligen ville lösa allt? Varför skulle jag bli den skyldiga, när det faktiskt var lika mycket bådas fel. Jag skulle kunna skrika av mig stämbanden, för panikkänslan jag får ibland är hemsk. Jag gör det på dit sätt, jag låtsas för din skull, att jag inte vet om dig. Det är så du vill ha det, inte sant?
Det kom som ett slag i ansiktet: "jag orkar inte längre!". Jag förstod ingenting. INGENTING. Jag var lika förvirrad som den första snöflingan. Och jag kände mig så ensam, äckligt ensam. Det blir liksom svårt att andas, när jag tänker tillbaka, som om någon snörar åt luftstrupen en aning för att påminna mig. Det svider i mig, eller det skär rättare sagt. Allt jag vill är, att du har det bra. Jag begär inte om någonting annat. Om du tycker det var det rätta valet, ska jag inte tvinga dig att tycka någonting annat.
Allt för lång tid har gått, och jag saknar dig, vännen!
Vad hände, vad gick snett? Jag gjorde mitt allra bästa, men det verkade som du var för blind för att se hur mycket jag egentligen kämpade. Du skyllde på mig, när det var bådas fel. Men jag tog på mig skulden, och kämpade för oss, medans du stog där, och spydde ur dig klagomål. Klagomål om mig, som jag fösökte rätta till och förklara. När jag försökte öppna munnen, blev jag avbruten och så stod jag där igen, men tyngden på mina axlar. Det slutade på ditt sätt, det var ju så du velat ha det från första början. Men jag kan fortfarande inte förstå, hur det kan vara mitt fel. Det var jag som ringde och gratulerade dig på födelsedagarna och skickade presenter. På min födelsedag var det tyst i telefonen. Jag fick ringa och fråga om vi skulle träffas, varje gång fick jag svaret " jag kan inte, jag måste hjälpa till hemma/ plugga", och några dagar senare fick jag reda på att du träffat någon annan. Det var inte jag som bara gick förbi dig i bussen, det var du. Det var inte jag som svarade kortfattat på alla frågor heller. Och sen var det jag, som behandlade dig som skrot.
Minns du den gången när vi satt och solade oss på den blå lådan på lunchrasten, och du sa " jag tror vi kommer vara vänner för livet". Så blev det inte, inte för din del i alla fall. Jag har inte slutat kämpa, det vet du om.
Jag minns vårat sista samtal, du sa att du inte orkade längre, och jag grät och sa att jag aldrig skulle släppa dig, och du slängde på luren i örat på mig. Var det fortfarande jag som behandlade dig som skrot då?